Leka djur

Det här är sista kvällen innan de börjar leka djur. Kattis vet det inte ännu, men så är det mycket som Kattis inte vet. Kattis är inte mamma till Älsklings barn. Hon är inte mamma till någon.

Älskling säger att det inte gör något. Att hon är värdefull ändå. Och han har ju redan J, P och T.

För Kattis är det svårt att kalla dem bara så. Initialerna är rester från när Älskling fortfarande var gift med barnens mamma. I meddelandena, som han och mamman skickar mellan sig, används de fortfarande. Mamman har en egen, fristående, bokstav i Älsklings telefon.

Så, alltså: det här är Kattis, och när hon ropar upp för trappan efter Älsklings barn, använder hon deras hela namn. Ett klumpigt omständligt uttal, som en turist beställandes en främmande rätt i en okänd stad, den lite urskuldande ögonkontakten med en servitör över en kladdig meny, trafikens ljud i bakgrunden, flottiga dofter som förs med kvällsvindar, hud varm och öm efter en dag av för mycket sol. Deras tre namn, och den helt överflödiga informationen – middag! Vad annars skulle hon ha att säga.

Hon väntar, stilla, nacken böjd. Det är inte tystnad som fyller trappan, men hon har inte tillräckligt med språk, inte tillräckligt med nyanser i sitt ordförråd, för att kunna beskriva avsaknaden av ljud. Hon kan bara beskriva de konkreta föremålen, som om hon förde handen över en skiss, skuggor och avstånd.